Elisabeth Ohlson – Konst som vägrar tiga

Elisabeth Ohlsons konst var aldrig bekväm. Den var modig, kompromisslös och djupt mänsklig. Med kameran som verktyg blottlade hon makt, normer och orättvisor – och gav röst åt dem som sällan fick ta plats.

Den 30 oktober 2024 gick Elisabeth Ohlson bort efter en tids sjukdom. Hon föddes 1961 i Skara och avled i Stockholm, men hennes konstnärskap sträcker sig långt bortom geografier. Det är ett konstnärskap som på djupet har påverkat samtalet om yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och konstens roll i samhället.

Elisabeth Ohlson började arbeta som dagstidningsfotograf redan 1980, med en dokumentär tradition som grund. Den dokumentära blicken kom att prägla hela hennes konstnärskap – men hon stannade aldrig där. Genom att addera fiktion, iscensättning och ett konsekvent bildspråk byggde hon noggrant komponerade verk där varje detalj var regisserad för att budskapet skulle bli omöjligt att ignorera.

Det stora genombrottet kom 1998 med den banbrytande fotoutställningen Ecce Homo. Genom att placera Jesus i sällskap med hbtq-personer använde Ohlson ett starkt religiöst bildspråk för att synliggöra liv, kroppar och erfarenheter som länge förpassats till marginalen. Vernissagen ägde rum i Uppsala domkyrka och utställningen väckte omedelbart starka reaktioner – från demonstrationer, bombhot och mordhot till internationella diplomatiska konsekvenser, när påven ställde in en planerad audiens med Sveriges dåvarande ärkebiskop K-G Hammar.

Vem har rätten att definiera kroppen?

Verket Tvivlaren, som visas i denna utställning, är en parafras på Caravaggios Tomas tvivlaren och ingick ursprungligen i utställningen Id Trans från 2018. I Caravaggios målning tvivlar lärjungen Tomas på att Jesus verkligen har återuppstått. I Elisabeth Ohlsons version riktas tvivlet mot något annat – omgivningens oförmåga att acceptera att en person fått sina bröst bortopererade.

I Tvivlaren möts konsthistoria, samtid och mänsklig sårbarhet. Verket ställer frågor som fortfarande är brännande aktuella: Vem har tolkningsföreträde över kroppen? Vems erfarenheter tas på allvar? Och varför väcker vissa kroppar fortfarande misstänksamhet, ifrågasättande och motstånd?