Apor och kråkor av Lars Brunström
Konstnären och läraren Lars Brunström arbetar med installationer och rörliga mekaniska skulpturer där djur gestaltar iscensatta situationer. Verken kan liknas vid stillsamma performance, där långsamma, hypnotiska rörelser skapar en stark närvaro och ett intimt möte mellan betraktare och verk. Djurens roller speglar ofta erfarenheter av en skövlad och exploaterad natur, men scenerna handlar lika mycket om universellt mänskliga känslor. Ett återkommande tema i Brunströms konstnärskap är antropocen, människans tidsålder och dess konsekvenser.
I Apor och Kråkor möter vi en lågmäld och sorgsen scen. En liten grå apa sitter lätt framåtböjd i ett kargt landskap av blek, torr jord och döda grenar i resterna av en skog. I sin famn håller den en livlös kråka. Med långsamma, varsamma rörelser stryker apan kråkan över ryggen, som i ett stilla sorgearbete. Runt dem sitter några kråkor på avstånd. De betraktar scenen lugnt, utan nyfikenhet eller påträngande närvaro.
Strax bakom den sörjande apan har en annan apa stannat. Den lutar sig försiktigt fram, som om den överväger att lägga en hand på den andres axel, att trösta, eller kanske avstå av rädsla för att störa.
“I verket apor och kråkor finns en tanke om att vi inte är så olika från vad vi har varit långt tillbaka i tiden, vi rör oss kring samma frågor då som nu och kommer göra så i framtiden; liv och död, sorg, kärlek, omtanke, det är inga större skillnader, det är det jag vill illustrera” – Lars Brunström
Vad säger forskningen?
En apa håller ömsint en död kråka. Runt dem finns andra kråkor och apor, och en av dem lägger en tröstande hand på den sörjande. Detta är vad vi ser, men är det verkligen vad som händer?
Svaret är: Vi tolkar ofta djur och världen omkring oss ur ett antropomorfiskt, alltså mänskligt, perspektiv och tillskriver djur känslor som kanske snarare handlar om instinkt eller rädsla än om mänskliga emotioner. Samtidigt har människan en stark förmåga att identifiera sig med andra, delvis genom spegelneuron, vilket gör empati möjlig och har varit avgörande för vårt samarbete och vår överlevnad.
Empati är inte detsamma som att vara snäll, den kan användas både för gott och ont, men utan empati är det svårt att förstå och möta andras verkliga behov. Kanske bör vi därför inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade, utan som de behöver bli bemötta.
Så, vad visar detta verk? Är det en sann återgivning av verkligheten? Ärligt talat bryr jag mig inte. Jag blir berörd, sorgsen och glad på samma gång – vad mer kan vi begära av ett konstverk.
Stefan Einhorn, senior professor vid Karolinska Institutet och författare.